So i just put in a recent mailing.
------------------------------------------------------
Hej igen!
I lägenheten bodde Ulf & Ulla.
Dom var tvillingar födda på menlösa barns dag i Vetlanda. (det fick dom ofta höra)
Ulf var en riktig buse som hoppade av skolan redan 1966 och började jobba på det nybyggda IKEA.
Han dök sedan bara sporadiskt upp på lektionerna. Han hade en väldigt stor kuk som han
brukade visa för alla flickor på det vackra Fagerdalsbadet vid Sidsjöbäcken.
Man fick nästan alltid skämmas när man var tillsammans med honom.
Men honom gjorde jag livet surt för redan på vintern samma år.
Han ville att jag skulle ta hans moppe och åka till kiosken och handla nånting.
Under färden så lossnade bakdäcket från fälgen och det blev ett fullständigt mopedhaveri
med slang ock däck och ekrar i en enda röra. När han fick nycklarna och det han skulle ha från
kiosken fick han också veta att moppen låg i en snödriva i backen utanför eftersom
han glömt fylla på luft därbak. Han blev inte glad.
Ulla gjorde jag livet riktigt surt för 1968. Vi skulle ha skolval och naturligtvis blev jag utsedd
till att föra kommunisternas talan eftersom ingen annan vågade. Det jävliga var att dagen före
debatten hade Ryssarna invaderat Tjeckoslovakien. Ulla som företrädde folkpartiet drog
lotten som startade debatten. Hon gav sig naturligtvis genast på mig och talade om vilka
vänner vi hade och vad hennes parti hade för åsikt om oss och dem. Sedan undrade hon
hur vi stillatigande kunde åse det som hände och jag fick äntligen ordet.
- Har du inte lyssnat på morgonekot end. Där läste man upp den protest som vi skickat
till våra så kallade vänner. Visserligen hann det italienska kommunistpartiet före med
sin protest, men våran är skarpare och mer välformulerad. Att ni frisinnade som varken
är med i komintern eller kominform inte kan protestera så det svider i skinnet på den
ryska björnen må vara er förlåtet. Men regeringen kan. Så när jag nu lämnar över
ordet till dig igen, tycker jag att du ska fråga dem varför de sitter med tummen
i arschelet och inte kan få ihop en svensk protestnot. Ty vårt parti har inte fått
något svar på den frågan.
Ulla berättade senare på tu man hand att hon hade trott att:
"Nu har jag den där Pirre som i en liten ask" men hade aldrig känt sig så dum och
tillplattad i någon debatt. Sedanbrakade helvetet lös mellan sossar och borgerligheten.
Och jag kunde anväända min återstående tid till mer ideologiska frågor.
Sommaren 1968 hade jag ju varit i Sovjetzonen i Tyskland
och lärt mig skilja på kommunister och röda fasister.
Den här mannen (som faktiskt bara gett sig själv 4 sovjetunionen hjältemedajer på den här bilden)
har aldrig stått särskilt högt i min aktning. Den definitiva knäcken kom när han höjde priset
på en vanlig limpa som Lenin ju fastställt till 28 kopek 1928. Då hade faktiskt Nicolae Ceausescu
en bättre lösning på problemet. Han instiftade en lag som förbjöd bönderna att mata sina svin
med bröd från bageriet. Min definitiva idiotförklaring av Leonid kom när han i en direktsänd
fransk interwiev sade att han skulle ge varje ryss en egen bil (eller kanske 2).
Det är bara Krusse och Gorbatjov som jag gillat - och lille far förstås.
/ Pelle
Dan wrote:
Jaså, Du gjorde livet surt för dina medmänniskor redan 1969. Men det är ju en bra historia, hoppas att de ringer upp - men försök att vara lite artig i så fall!
Dan
----- Original Message -----
From: Päran Potät
To: Dan Parsjö
Sent: Wednesday, July 15, 2009 9:45 PM
Subject: Mitt mail till det dagliga programmet Outlook på BBC World Service
We were about 10 young people sitting in and in front of and
beside a sofa watching the live transmission from the moon.
I was sitting on the floor just where the central antenna
came out of the wall. And when the first steps on the moon
was about to be seen, i'll pulled the plug. And everybody
shouted; - What Happened? - What Happened?. When i told my
friends that it was just me disconnecting the TV antenna,
the wanted to kill me. But i told them not to worry. - You
will see that sequence at least 100 times the next few days.
We were all 15 years old and had a liking of practical jokes.
But they told me that this was too much striking too many.
- We will never invite a communist like you again, they said.
/ Per Anderson, Uppsala, Sweden (and in Sundsvall 1969)
Tror du att dom vågar ringa upp mig för en interwiev?
Om dom gör det i direktsändning så lovar jag
att dra ur telefonjacket i rätt sekund.
/ Pelle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar